Nyss hemkommen från stallet. Tog ut Liona i paddocken, och tänkte mest låta henne springa av sig överskottsebergin innan det var dags att sova. Galloperade på stora volter, spurtade på långsidorna och lät henne bara springa fritt. Liona frustade och tuggade och sträkte på halsen och njöt i fulla drag. Jag satt med ett leende som gick från öra till öra. Satt med reptyglarna i en hand, så långa som de kunde bli, och det räckte att jag bara rullade ner i sadeln och tog lite stöd i stigbyglarna, så sänkte hon huvudet, sjönk in med bakbenen under sig och stoppade. Jag är salig. Red inte alls länge, kanske 20 minuter, innan jag tog en skrittur med Isabella längst vägen som avslutning.
När jag åkte hem, klockan halv tio, var det kolsvart ute. Och luften är så annorluna. Den är kylig, men så himla frisk! Hösten är här. Japp det är sant. Och jag gillar det... Faktiskt! Än så länge räcker det med en tjock tröja på kvällarna, så jag längtar inte efter kyla. Men nu kan man verkligen andas igen!
Jag sitter här och försöker sätta ord på den känslan som Liona ger mig varje gång vi upplever en sådan här ridtur ihop. När allt bara stämmer. När allting bara är lycka. Men jag hittar inga ord. Det känns som att gå runt i en dröm. Det pirrar i magen när jag ser henne, hon är det vackraste som finns i mina ögon. Jag älskar att snusa i hennes päls, eller dra fingrarna genom manen. Det är en skön känsla, att vara kär.
ni är så fina tillsammans, du och liona. verkligen! Och gud vad jag känner igen den dära varma känslan som en häst ger en, den där känslan av trygghet, närhet, lycka.
SvaraRaderatack för din kommentar på mitt senaste blogginlägg, jag blev väldigt glad av att läsa! :)