minus, till slut.

Nu går det äntligen att rida igen!

Fältet är fruset, kramsnön har blivit pudersnö, och det är KALLT!
Så nu är det bara att brodda tassarna och rida på åkern. Underbart är ordet.
Jag har haft sådan ridabstinens så det är inte klokt, men nu äntligen är det över. Även om jag inte har njutit av vintervilan som Liona fått, tror jag ändå det gjorde henne gott. Hon känns fräsch, utvilad och peppad på arbete nu. Så det är bara att ta på sig alla kläder man äger och har och ge sig ut i minusgraderna.

Men det är inte bara solsken, såklart. Säg när det är det? Den jäkla nordsvensken, Katja, rymmer vareviga dag, trots att staketet är helt, strömmen på och vi har till och med satt upp en extra bräda där hon tog sig ut senast. Nu får det vara bra. Vad gör man? Hon kan inte stå på box häller, eftersom hon sparkar i boxdörren nätterna igenom. Vi behöver fixa superström till hagarna! Problemet är ju bara att det är svårt att få till det när det är snö och frost på tråden.

Nu är det snart jul! En jul som vi ska fira på Oak Hill Ranch, tillsammans med familj, hästar, katter och alla andra djur som far omkring på gården. Jag hoppas på att få en underbar julaftonsmorgon-ritt på fältet i soluppgången. Kanske ligger den en showsadel under granen i år, eller varför inte ett par nya boots...

GOD JUL!