Det är så jävla kallt i detta landet! Jag orkar inte en sekund till. Stelfrusna tår, isblock i vattentunnorna och vinterpäls på 5 cm är inte min kopp te. Inte min kopp te alls. Jag tog ut den gula på fältet idag, och rullade mest runt i trav och galopp. Det är för halt för att galoppera räser tyvärr, så hon fick hålla sig i skinnet. (Trots det hann vi med några bockningar)
För övrigt har insikten om att gården och 2/3 av våra hästar ska säljas börjat bygga bo i mitt huvud. Innan har jag inte tänkt så mycket på det, men nu slår det mig så sakterligen, att livet på Oak Hill Ranch går mot sitt slut. Det är sorgligt. Jag har blivit så otroligt bortskämd på den gården. Hästarna bor som kungligheter med sina enorma boxar, fina luftiga stall och lösdrift med flera hektar hage bakom knuten. Att jag snart ska byta det mot ett kollektivstall närmare stan känns så sjukt konstigt. Visst, vi kanske hittar ett ställe med bättre ridvägar och träningsmöjligheter, och det är ju bra! Men jag kommer sakna detta.. Aldra mest kommer jag att sakna sommaren 2010, då jag, Malin och Joanna praktiskt taget bodde i Loo. Vi spenderade varma sommardagar i sadeln på våra hästar, badade i sjön, åt kebabrulle från byn, putsade utrustning eller glodde film. Den sommaren. Den kommer aldrig igen.
Ja, jag är en nostalgisks och sentimental jävel. Jag blir lätt fast i det förflutna och glömmer att se framåt. Det kommer att bli bra det här, det blir det alltid. Ingenting varar för evigt, och det viktigaste är att Liona kommer stanna med oss. Henne släpper vi aldrig.
Kramar från gulingen och drömmaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar