Att stå på egna ben

Jag är så otroligt glad och lättad över att jag numera är såpass självständig när det kommer till hästarna! Jag betalar själv, väljer vilket foder Liona ska äta, kan åka på träningar själv, det är bara jag som rider henne, jag kan göra PRECIS som jag vill!

Efter att ha delat häst med min syster i ungefär 8 år är det en enorm lättnad. Missförstå mig inte nu, utan Lena hade jag aldrig kunnat ha egen häst! Jag har henne att tacka för att Liona står i hagen varje dag och väntar på mig. Men nu, när jag är 20 år gammal (!) och äntligen tagit körkort, känner jag att tiden är inne för mig att testa vingarna. Lena har alltid haft lillasyster i släptåg, men jag har alltid haft storasyster framför mig :) Nu kan jag äntligen göra en egen stig, istället för att följa Lenas! Jag tror inte att hon förstår vilken enorm lättnad det är för mig, hur KUL det är! Jag höll på att spricka av lycka, endast över att få åka helt ensam i bilen med Liona där bak och träna för Robert.

Sen har det ju även alltid varit så, att Lena, med 7 års mer erfarenhet av hästar, alltid har vetat bäst. Det är ju sant! Hon kunde skador när jag såg ut som ett frågetecken. Hon kunde rida bra när jag knappt kunde galoppera. Hon har alltid fått hjälpa mig, säga åt mig vad jag ska göra, leda mig i rätt riktning. Min häst-mamma. På senare dagar känns det verkligen som att jag kommit ikapp. Inte på alla områden, men i alla fall inom Westernridning och allmänt hästvett. Nu kan vi disskutera tillsammans, istället för att jag får ställa frågor.

Jag har ridit min första tävling SJÄLV på Liona! (Innan har vi alltid delat)
Jag har åkt och tränat själv.
Jag tog Liona till kiropraktor på eget initiativ.
Jag ska träna en ny häst, själv.

Så, TACK Lena, utan dig hade jag som sagt inte varit den jag är idag; en reiningnörd med en alldeles underbar häst som kan åka och göra vad hon vill!
Utan storasyrran hade det aldrig gått!
Men nu vill jag flyga på egna vingar, istället för att hänga i dina stjärtfjädrar! ;)